norrlandstrollet

Den 1a har flera betydelser idag.
1a december. Helt sjukt vad tiden går fort.
1a dagen som statsanställd.
(Och nej, har inga behörigheter, och lösenord och login fick jag 1610 - kan bli intressant och se hur det är imorgon)
1a advent var det igår. Komplett med smäckfull kyrka både på adventsgudstjänsten på förmiddagen och på adventkonserten på kvällen. Det var kul. Läskigt dock när alla toner ovanför "d" försvann mitt under "dotter sion" på förmiddagen. Sen lät jag förskräckligt, även när jag pratade, resten av dan. Men med wobblerlunch med tillhörande rödvin och soff-softande och inga toner innan konserten så gick den faktiskt genomföra. Fast något högt "a" hade jag inte. Hade ingen av oss. Så just det lät inte så jättesnyggt. Men annars så är han nog nöjd. Maestro.
1a måndagen på länge som jag inte tränar, men har hört att det är nyttigt att vila när huvet sprängvärker.

Min maestro myntade ett uttryck i början av hösten
"Sjung inte 110 %"
och i allmänhet tror jag vi lyckats leva upp till hans krav.
Vad det innebär?
Tja, 1) det är inte snyggt att sjunga starkare än vad man behärskar
2) det blir renare, och bättre körklang, om alla har kontroll på rösten, och det har man inte om man sjunger mer än 100 %.
Målet är att vi i våra starkaste fortefortissimo-stunder inte ska upp mer än på 99 % för att fortfarande ha kontroll och sjunga rent, tillsammans.
Detta säger han då idag, igen, men lik förbannat sitter Gasten bakom och ja, gastar. Som en stucken jävla gris. Och inte blir det bättre av att det vi sjunger går svinhögt och är lite halvkänsligt.
Hann inte med något snack med maestro om problemet idag, men innan konserten måste vi nog.. känns lite som att skvallra för fröken dock.
Men hursom är det roligt att ta tag i adventklassikerna igen. Ottos Advent, Gå Sion, Dotter Sion, Jerusalem, Hallelujahkören.. och flera toner sitter faktiskt kvar. Det är bra.

Annars då?
Träningsvärk.
I rumpmusklen. Något tog i måndags.

Cirkus Flytt på jobbet. Ny lokalplanering, så avdelningar flyttar ihop med sig själva, andra flyttar omkring, och jag ska också flytta på mig. Allt ska vara klart innan jul och det börjar kännas aningens rörigt.

Men bra mår jag.
Fy sjutton :)

Ikväll fick vi dvdn med Italienresan.
En av de medföljande filmade konstant och nu var filmerna klara.
Två stycken á 30 minuter.
Helt grym nostalgikänsla.
Bilderna får mig att minnas mer än vad jag visste att jag glömt.
Min dirigentdebut är med. Inklusive presentationen som assistentdirigent.
Och jag ser helt vettskrämd ut.
Totalt.
Komplett.
Vettskrämd.
Och då ser man mig ändå bara bakifrån.
(Fast själva dirigerandet ser faktiskt rätt hyfsat ut. Till och med dirigeringsläraren från gymnasiet skulle nog acceptera det)
Skiva två är endast Requiem från Novi Ligure.
Det låter väl inte superbra, men jag måste ärligen säga att jag inte minns någonting.
Och ser jag så där blasé ut när jag sjunger måste jag skärpa mig en aning.
Eller så var det bara nån slags chock.

I övrigt.
Vet inte om jag vill minnas.
Vissa saker mår bäst av att glömmas bort.
Speciellt nu när det är nästintill normalt,
ska leva på det istället.

De som har känt mig länge har nog svårt att smälta det som kommer nedan. Men det är sant.

Jag har blivit träningsberoende.

Och det är en sån skön känsla.
 Att gå från jobbet, trött, grinig och negativ.
Att fundera på att gå hem istället för att träna.
Sen, när man väl går hem, efter passet, då sprutar endorfinerna, och en stor lyckokänsla har infunnit sig.
Det är så SKÖNT!

Och visst har jag märkt av lite resultat under hösten. Dels visar vågen på en positiv trend gällande julmålet ( alltså, -8 från slutet av juli (3½ kvar!!), men dessutom visar måttbandet en än mer positiv trend. Hejja centimeterförluster!! Detta märks även när jag ska leta fram något klädesaktigt att ha på mig. Men jag klagar inte. Det är roligt och se resultat! =)

Japp, så är det, jag är bäst!
(och ödmjuk)

Ibland vill jag bara sluta om någon.
Ta om hand.
Ta hand om.
Sluta tätt och bara ta om hand.
Ta hand om.
Utan annan anledning än att det ser ut att behövas.
Det skriker nästan i min själ av att få omsluta.

Små observationer ur verkligheten.

Fräsa bort asfalt runt järnvägsspår och sen inte märka ut det är dumt.
- gjort på min sida av norrköpingsvägen vid pappersbruksspåret. Upptäckte det en kväll när jag skulle hem från stan. Mycket obra för cykeln.

Halva Olaigatan är bortfräst. Det är dumt, och halkigt.
- jotack, slira omkring med cykeln bland morgontrafiken är dumt..

McCain&Palin eller Obama&Bidden. Vilka ska få uppdraget att (för)leda västvärlden de nästkommande fyra åren?
- Det lär märkas är mitt svar, och inte lär det bli bättre om alla spekulerar hejvilt heller..

Lyktgubbarna på Hamnplan. Snacka om en lysande idé!
- idag, precis när jag börjat fundera på om de skulle dyka upp i år igen, så står de där och delar ut reflexer och hojtar "Lyset gumman, lyset!" när man cyklar förbi. Fantastiskt!!  (och trafiksäkert - det är sjukt svårt o se andra cyklister som inte har lyse när det är mörkt)

Air av Bach är bland de vackraste orgelstyckena som finns.
- Helt ärligt. En minnesgudstjänst på Alla Helgona utan Air är.. tråkigt. När det spelas av någon otroligt duktig blir det än vackrare. Den varma filt-känslan var tillbaka.

Lägg inte små sovandes barn på stolar på stengolv och gå därifrån - de kan ramla ner.
- nu gick det iofs bra i söndags, men hela kören hade hög puls och hjärtat i halsgropen när ungen började röra på sig, som tur var hände inget olyckligt.

Kändes som om det var ett tomrum med en massa osagda ord i.. som behöver sägas. Eller?

F.ö
Träningsvärk
- Nyttigt. Saknat just måndagspasset - för det är bra!

Ont i en vad
- Något i lördags/söndags var dumt. Gick inte så hyvens alla övningar på passet igår då det gjorde väl ont, och "gå upp i hunden och slappna av" på KiBalansen gick inte alls.

"Vad tänker ni på? - Eller det vill jag inte veta, ja jag är ju inte "där" men inte är jag "inte där" heller om ni förstår.."
- Veckans fråga från K efter Balanspasset igår. Ja, var är man egentligen när man blundar, gör sina rörelser och låter tankarna sväva iväg till trevligare saker.. inte "där" iaf, men inte "Inte där" heller då man högst påtagligt är "där och då" fast avslappnad...

Kören imorgon.
Massage och bräda på torsdag.
Då blir det bra igen.

Nu sova.

Veckan som varit har varit..
Hm..
Lång.
I kort drag..
Spexårsmöte - Ansvarsfrihet för 07/08. Och det känns bara skönt och som att hela det kapitlet är avslutat.
Ett annat kapitel har knappt börjat. Jag har sagt upp mig, och skrivit anställningsavtal för ny arbetsgivare, får fin lön (bättre än de som jobbat där ett par år). När M och C fick den goda nyheten i tisdags blev de ytterst glada. A-K undrade om hon blivit rättunderrättad och även hon jätteglad! Alla utom en i korridoren har grattat och sagt hur glada de blev.
Som följd av nytt jobb, blev det även en sväng till Stockholm i onsdags. Jubileumsdag med Bra talare (Herman Lindqvist, Klas Eklund, Gertrud Å-nånting och Anders Borg), buss från verket kl.0700. (inte jättekul att dra sig ur sängen på onsdagmorgon, få på sig kläder och i sig frukost och komma ut och inse att cykelhelvetet hade frusit ihop under natten). Mycket god lunch och trevliga "prat" av Babben Larsson - hon sjöng också, mycket bra.
Bankett på Stadshuset och i Blå Hallen på kvällen. Fördrink och mingel i Gyllene salen. Och ja, den där hemska trappan som ser förskräcklig ut att gå i när de visar Nobelfesten på tv ÄR så hemsk att gå i. Tre-rätters med gott vin, sångunderhållning från Stockholms studentsångare (och ja, manskör är häftigt). Mer grattis-till-jobbet från både känt och okänt folk. En kvinna som jag aldrig jobbat ihop med, och som är på en annan avdelning sa också grattis och att hon blev glad när hon fick höra. Ljudbilden var dock hemsk hela kvällen, öronproppar och voltaren blev dock räddningen. Var nästan i form när bussen hem gick. Hemma mitt i natten lagom för att hinna sova 5 timmar innan tillbaks till jobbet på torsdagmorgon.  Mycket tyst på jobbet igår. Inte var vi många heller. Det var en "Va i hel..."-dag. Myntat av U när hon knappt hann lägga på luren efter telefonsamtal med uppgiftslämnare innan nästa ringde. Detta var precis när vi skulle gå och köpa "bakis-lunch".
Brädpasset efter jobbet var en sämre idé än vanligt. Man ska inte tro att man fixar att träna (utan att snubbla på brädan) när man är så trött så man knappt vet vad man heter..

En bra vecka helt enkelt. Och om allt blir som planerat slutar den på facit med tre träningspass, en sjungning med kören och mycket sömn. Och - inte att förglömma - nya skor! =)

.. utan att byta jobb.
Det är vad jag ska göra.
Ska byta arbetsgivare.
Känns underbart! (och snart kan man prata om det öppet på jobbet också - då det förmodligen blir pappersunderskrift imorgon)
Känns mindre underbart att ha gått omkring och ljugit för folk i en vecka. Men så blir det när saker o ting måste gå den officiella vägen. Men nu orkar jag inte hålla tyst längre.

Livet är gott!!

Att nu uttrycka alla fina känslor på insidan i några få ord utan att egentligen säga någonting (då ingenting är officiellt ännu), är så svårt! Det bubblar snart ut genom öronen!!
Fåtalet vet.. men det är ett, för mig, viktigt fåtal.
Shit pommesfrites.

Sen,
fortfarande svårt att se honom i ögonen på tu man hand. Men det bär framåt - uppåt. Nya planer på gång.
Det känns tryggt att sjunga för någon som knappt ger ett ögonbryn och man ändå vet vad som ska hända. Kunna läsa sin dirigent, även de små, snudd på osynliga, tecknen. Alla var dessutom nöjda med helgen som var, med urladdningen vi gjorde. Det var bra helt enkelt.  Och mer blir det fram till januari. Men det är roligt, nästan hela tiden.
Och som grädde på kakan var S med ikväll, med sin lilla 3-veckorsbebis. Såå söt. Men ack så liten.

På fredag ska Proffice fira 10 år (i Örebro). Då måste man vara lagom snygg och på partyhumör. Och kanske, kanske, måste jag flörta lite.. kanske, det faller sig nog naturligt..

När allt flyter på så känns livet så enormt enkelt.

Rösten låter fortfarande skrutt, men konserten igår var rolig och jag tror det lät bra.
Fast "skrutt" kan ju vara lite missvisande, höga C på uppsjungningen i går utan större ansträngning borde ju påvisa motsatsen. Eller hur?

F.ö är det rätt skönt med helg. Veckan som gick var lite lätt hysterisk. Galet mycket telefonsvarande, blankettprintande. Slutade veckan med att bara göra fel. Ingen höjdare en fredageftermiddag direkt, men det var länge sen jag var så trött i huvudet. Men iofs, ett så ofantligt trött huvud gör att det är än skönare att gå till F&S.

Annars så har jag nästan bestämt mig för vilka (två) par skor jag ska köpa inför höst/vinter.. och det är så otroligt roligt att stå i ett provrum och känna sig, om inte vacker, så åtminstone inte ful. Framsteg! :)

Det jag ska sjunga imorgon låter skrutt.
Rösten känns ohanterbar och svag.
Typiskt!

Besviken.

Igår konstaterade vi hur lugnt det var. Nästan inga telefoner som ringde, allmänt slött. K sa dessutom hur hon längtade tills det skulle börja hända saker.
I dag började det hända saker. Tjofaderullan. Slutade dra pinnar efter 45e samtalet. Av dessa kom åtminstone 20 mellan 1230 och 1400.  Man blir lite lätt... koko.. i huvet.
Sen ringer årets pucko. Det finaste han kallade mig under de 15 minutrarna han skällde var "Kommunistslampa" och "du är värre än Saddam". Då dog dagens jobblust. Visst har jag i beräkningen att folk kommer skälla på mig, att de kanske är lite småilskna. Men när man får höra mycket fula saker så tar jag åt mig. Fast jag inte borde. Otroligt olustig känsla.
Däremot kändes gårkvällen mycket bra. Enough said about that dock.

Ikväll matlådebygge, sjungande och kanske en film. Då kanske olustskänslan försvinner något i alla fall..

Det är så fint, på något sätt.
Blir så upplyft, glad.
Och så, en snabb beröring..

"jag tänkte, vi kanske ska sjunga igenom den, bara du och jag, det kan ju vara bra till någon gudstjänst senare eller så, vi kan ju bestämma nån dag".

Nu, när all spänning är borta, känns det så mycket bättre, så mycket mer avslappnat. Mer som.. hemma. (igen)
Det är så skönt att få lite erkännande av någon jag ser upp till så mycket. Speciellt nu när jag leker med tanken att hitta mig nya utmaningar. Få något att jobba för igen. Så kommer förslaget från ingenstans. (ja, inte helt out-of-the-blue då vi nämnt tanken tidigare i höst, typ i augusti, men inte trodde jag att han skulle komma ihåg det). Så nu har jag en liten utmaning, mest för min egen del. För jag vill ju göra mitt bästa när jag får chansen (även om jag kanske innerst inte riktigt tror jag fixar det).

Ja, jag älskar min kör.
Vi tar hand om varandra. Stöttar i med och motgång. Kan skratta ihop. Kan gråta ihop. Det är Hemma. Ett hem i förskingringen så att säga.
Så lite det behövs för att jag ska lätta lite från marken.. så lite.

...idag blev en dålig dag.

Sover för länge. Kommer till jobbet och applikationen är stendöd. I två timmar. Igen. Är så nöjd att jag ska få byta undersökning.  IT-stödet kan liksom inte bli sämre.

Träna gick iaf bra, även om det inte blev någon dubbel. Kändes inte som att ett Corepass skulle vara så nyttigt efter ett medel.  Och ingen endorfinkick fick jag heller. Kände mig neg innan, och känner mig neg efteråt.

Nu kan det bara bli bättre.

Vissa saker ska man bara inte göra.
Som exempel

Man ska inte efter 1½ veckas förkylning och ingen träning först träna ett pass (detta var i går), äta en banan och en energybar och fyra kakor samt två flaskor vatten till middag efter heldag på jobbet. Efter träningen dessutom lång körövning i  rum utan syre (därav kakorna). Hem och sova.
Äta lite frukost, dricka ett halvt glas vatten. Jobba, dricka tre koppar thé, ett glas vatten, äta en satsumas, få huvudvärk, och sedan tro att man fixar ett brädpass på det. Det gör man inte. Jag har testat.

Träningen igår gick bra. Och trots 1½ veckas vila var det inte motigt att gå dit. Jag kanske blivit beroende till slut?
Snabbdusch och iväg till körövning. Mendelssohn. Undrar hur många katter som fick sätta livet till under övningen. Det lät förskräckligt. Ungefär som när man kliver på katter. Usch. Men det blir nog bra i mars. Även där märktes förkylningsresterna av.. ingen uthållighet alls, och snabbt sliten blev rösten också.  Men goda kakor till fikat, tack och lov.

Idag har det mest varit rörigt på jobbet. Då jag håller på och lär mig en ny undersökning, samtidigt som jag jobbar i den gamla blir det lätt lite schizofrent. Möten och trasiga applikationer och nya granskningskontroller som är felräknade (kom vi på sådär halv fem). Det var en sån där dag då jag glömde bort att dricka min dagliga vattenflasksranson. Dåligt, och lunchvattnet räknas knappt. Eftermiddagsbananen ligger fortfarande på mitt kontor... Och med en begynnande huvudvärk traskade vi således iväg till F&S och brädan. Första halvtimmen gick bra. Sen mot slutet och de sista låtarna.. då blev det snurrigt. Så snurrigt så jag blev tvungen att ge mig. Har väl aldrig hänt förut. Med lite extra vila och K's vattenflaska gick det slutföra nedvarvning och avslappning. Kexchoklad och banan på cykeln hem. Usch.

Känsla: Kasserad konditionskass kossa.

Jag överskattar min egen storlek.
En snabbsväng på Stadium mellan jobb/mat och möte med Y.
Ser snyggt träningslinne, kollar in storleken, hänger tillbaka med orden "för liten".
Y höll inte med. Och hon hade rätt, den passade fint :)
Skutt i benen-roligt!

Märklig liten känsla idag efter det lilla flirtandet i fredags.
Mycket skumt.

Massage idag, så hela jag luktar rapsolja. Mmyysigt.
Varnade massagemänniskan för mina tegelstensaxlar, och hon påstod efter sådär 20-25 minuter att jag nog underskattat problemet lite, så införskaffa antiinflammatorisk gel och bli än bättre på stretch och ergonomin vid skrivbordet så blir nog nackkotorna lite gladare i förlängningen.

Avslutningsvis,
tro inte på allt ni läser på Facebook.

Meninglöst flirtande är kul.
Bara så ni vet.

Så,
idag får jag veta hur eftertraktad jag är som "Proffs".
Ska byta undersökning på verket. Ändra vinkel. Jobba med några andra. Få lite lyft och en ny utmaning. Mycket att läsa in sig på verkar det vara också.
Sen blev K så otroligt glad att det blev som hon ville. M ville egentligen inte släppa mig, men ville inte vara självisk, utan ville att det som var bäst för mig skulle göras. De är så fina människor! Trivs så otroligt bra med verksfolket. Iofs idag ville de skicka hem mig, jag ser tydligen lite.. dämpad ut. (Jo, jättesnorig, seg, och en förkylning på gång. Tänker mig en 3dagars som Y hade, inget mer tack!)
Profficechefen var förbi och hälsade på. Hon verkar också nöjd.  Och är också supertrevlig (och jägare, det visste jag inte).
Lycka är så lite ibland.
Blir dock ingen mer träning den här månaden, ska ducka undan för förkylningen ordentligt först. Skulle nog egentligen inte dubblat igår...

Har jag nämnt att jag gillar bruna ögon?

Idag sitter jag här med en längtan, ett driv, en vilja i kroppen.
Som jag måste säga nej till.
Idag är vilodag.
Förståndet måste få råda.
Men bara vetskapen får det att rycka i hela kroppen.
Det jag vill, måste jag driva bort, i alla fall idag.

Jag har kommit till den punkt då jag (precis som alla gånger tidigare), vill backa undan, inte se, förneka. Undvika. Men ska försöka stå emot och njuta istället. För det är nyttigt. Ett intresse är nyttigt. Det gör gott, ger glädje.  Öppna upp lite och kanske visa intresset. Ta steget.

F.ö är brandlarmet på verket outhärdligt. Det tjöt i huvet i för många timmar efteråt.
Men branddörrarna fungerar, och det är bra.

F.ö2 Det första målet är uppnått... nu 5 kvar (till att börja med)

Äntligen kväll!!

Den här onsdagen var så mycket Tisdag så det fanns inte.
Men den slutade väl ok.
Känner mig bortvald till förmån för andra. Och det är ingen rolig känsla.
Det känns.. så, uppgivet.
Knappt roligt att gå dit längre.
Jag vill få den bekräftelsen, den uppskattningen.
Är det verkligen allt, eller inget?
Jag kanske inte är så speciell som jag har känt mig tidigare?
Även fast normaltillståndet bör vara det som är rätt, känns det fel.
Missplacerat.
Behöver jag en ny utmaning? Är det inte tillräckligt längre?
Behövs det mer för att att nå samma tillstånd av tillfredsställelse?
Något annat?