norrlandstrollet

Det är så fint, på något sätt.
Blir så upplyft, glad.
Och så, en snabb beröring..

"jag tänkte, vi kanske ska sjunga igenom den, bara du och jag, det kan ju vara bra till någon gudstjänst senare eller så, vi kan ju bestämma nån dag".

Nu, när all spänning är borta, känns det så mycket bättre, så mycket mer avslappnat. Mer som.. hemma. (igen)
Det är så skönt att få lite erkännande av någon jag ser upp till så mycket. Speciellt nu när jag leker med tanken att hitta mig nya utmaningar. Få något att jobba för igen. Så kommer förslaget från ingenstans. (ja, inte helt out-of-the-blue då vi nämnt tanken tidigare i höst, typ i augusti, men inte trodde jag att han skulle komma ihåg det). Så nu har jag en liten utmaning, mest för min egen del. För jag vill ju göra mitt bästa när jag får chansen (även om jag kanske innerst inte riktigt tror jag fixar det).

Ja, jag älskar min kör.
Vi tar hand om varandra. Stöttar i med och motgång. Kan skratta ihop. Kan gråta ihop. Det är Hemma. Ett hem i förskingringen så att säga.
Så lite det behövs för att jag ska lätta lite från marken.. så lite.