norrlandstrollet

Veckan som varit har varit..
Hm..
Lång.
I kort drag..
Spexårsmöte - Ansvarsfrihet för 07/08. Och det känns bara skönt och som att hela det kapitlet är avslutat.
Ett annat kapitel har knappt börjat. Jag har sagt upp mig, och skrivit anställningsavtal för ny arbetsgivare, får fin lön (bättre än de som jobbat där ett par år). När M och C fick den goda nyheten i tisdags blev de ytterst glada. A-K undrade om hon blivit rättunderrättad och även hon jätteglad! Alla utom en i korridoren har grattat och sagt hur glada de blev.
Som följd av nytt jobb, blev det även en sväng till Stockholm i onsdags. Jubileumsdag med Bra talare (Herman Lindqvist, Klas Eklund, Gertrud Å-nånting och Anders Borg), buss från verket kl.0700. (inte jättekul att dra sig ur sängen på onsdagmorgon, få på sig kläder och i sig frukost och komma ut och inse att cykelhelvetet hade frusit ihop under natten). Mycket god lunch och trevliga "prat" av Babben Larsson - hon sjöng också, mycket bra.
Bankett på Stadshuset och i Blå Hallen på kvällen. Fördrink och mingel i Gyllene salen. Och ja, den där hemska trappan som ser förskräcklig ut att gå i när de visar Nobelfesten på tv ÄR så hemsk att gå i. Tre-rätters med gott vin, sångunderhållning från Stockholms studentsångare (och ja, manskör är häftigt). Mer grattis-till-jobbet från både känt och okänt folk. En kvinna som jag aldrig jobbat ihop med, och som är på en annan avdelning sa också grattis och att hon blev glad när hon fick höra. Ljudbilden var dock hemsk hela kvällen, öronproppar och voltaren blev dock räddningen. Var nästan i form när bussen hem gick. Hemma mitt i natten lagom för att hinna sova 5 timmar innan tillbaks till jobbet på torsdagmorgon.  Mycket tyst på jobbet igår. Inte var vi många heller. Det var en "Va i hel..."-dag. Myntat av U när hon knappt hann lägga på luren efter telefonsamtal med uppgiftslämnare innan nästa ringde. Detta var precis när vi skulle gå och köpa "bakis-lunch".
Brädpasset efter jobbet var en sämre idé än vanligt. Man ska inte tro att man fixar att träna (utan att snubbla på brädan) när man är så trött så man knappt vet vad man heter..

En bra vecka helt enkelt. Och om allt blir som planerat slutar den på facit med tre träningspass, en sjungning med kören och mycket sömn. Och - inte att förglömma - nya skor! =)

.. utan att byta jobb.
Det är vad jag ska göra.
Ska byta arbetsgivare.
Känns underbart! (och snart kan man prata om det öppet på jobbet också - då det förmodligen blir pappersunderskrift imorgon)
Känns mindre underbart att ha gått omkring och ljugit för folk i en vecka. Men så blir det när saker o ting måste gå den officiella vägen. Men nu orkar jag inte hålla tyst längre.

Livet är gott!!

Att nu uttrycka alla fina känslor på insidan i några få ord utan att egentligen säga någonting (då ingenting är officiellt ännu), är så svårt! Det bubblar snart ut genom öronen!!
Fåtalet vet.. men det är ett, för mig, viktigt fåtal.
Shit pommesfrites.

Sen,
fortfarande svårt att se honom i ögonen på tu man hand. Men det bär framåt - uppåt. Nya planer på gång.
Det känns tryggt att sjunga för någon som knappt ger ett ögonbryn och man ändå vet vad som ska hända. Kunna läsa sin dirigent, även de små, snudd på osynliga, tecknen. Alla var dessutom nöjda med helgen som var, med urladdningen vi gjorde. Det var bra helt enkelt.  Och mer blir det fram till januari. Men det är roligt, nästan hela tiden.
Och som grädde på kakan var S med ikväll, med sin lilla 3-veckorsbebis. Såå söt. Men ack så liten.

På fredag ska Proffice fira 10 år (i Örebro). Då måste man vara lagom snygg och på partyhumör. Och kanske, kanske, måste jag flörta lite.. kanske, det faller sig nog naturligt..

När allt flyter på så känns livet så enormt enkelt.

Rösten låter fortfarande skrutt, men konserten igår var rolig och jag tror det lät bra.
Fast "skrutt" kan ju vara lite missvisande, höga C på uppsjungningen i går utan större ansträngning borde ju påvisa motsatsen. Eller hur?

F.ö är det rätt skönt med helg. Veckan som gick var lite lätt hysterisk. Galet mycket telefonsvarande, blankettprintande. Slutade veckan med att bara göra fel. Ingen höjdare en fredageftermiddag direkt, men det var länge sen jag var så trött i huvudet. Men iofs, ett så ofantligt trött huvud gör att det är än skönare att gå till F&S.

Annars så har jag nästan bestämt mig för vilka (två) par skor jag ska köpa inför höst/vinter.. och det är så otroligt roligt att stå i ett provrum och känna sig, om inte vacker, så åtminstone inte ful. Framsteg! :)

Det jag ska sjunga imorgon låter skrutt.
Rösten känns ohanterbar och svag.
Typiskt!

Besviken.

Igår konstaterade vi hur lugnt det var. Nästan inga telefoner som ringde, allmänt slött. K sa dessutom hur hon längtade tills det skulle börja hända saker.
I dag började det hända saker. Tjofaderullan. Slutade dra pinnar efter 45e samtalet. Av dessa kom åtminstone 20 mellan 1230 och 1400.  Man blir lite lätt... koko.. i huvet.
Sen ringer årets pucko. Det finaste han kallade mig under de 15 minutrarna han skällde var "Kommunistslampa" och "du är värre än Saddam". Då dog dagens jobblust. Visst har jag i beräkningen att folk kommer skälla på mig, att de kanske är lite småilskna. Men när man får höra mycket fula saker så tar jag åt mig. Fast jag inte borde. Otroligt olustig känsla.
Däremot kändes gårkvällen mycket bra. Enough said about that dock.

Ikväll matlådebygge, sjungande och kanske en film. Då kanske olustskänslan försvinner något i alla fall..

Det är så fint, på något sätt.
Blir så upplyft, glad.
Och så, en snabb beröring..

"jag tänkte, vi kanske ska sjunga igenom den, bara du och jag, det kan ju vara bra till någon gudstjänst senare eller så, vi kan ju bestämma nån dag".

Nu, när all spänning är borta, känns det så mycket bättre, så mycket mer avslappnat. Mer som.. hemma. (igen)
Det är så skönt att få lite erkännande av någon jag ser upp till så mycket. Speciellt nu när jag leker med tanken att hitta mig nya utmaningar. Få något att jobba för igen. Så kommer förslaget från ingenstans. (ja, inte helt out-of-the-blue då vi nämnt tanken tidigare i höst, typ i augusti, men inte trodde jag att han skulle komma ihåg det). Så nu har jag en liten utmaning, mest för min egen del. För jag vill ju göra mitt bästa när jag får chansen (även om jag kanske innerst inte riktigt tror jag fixar det).

Ja, jag älskar min kör.
Vi tar hand om varandra. Stöttar i med och motgång. Kan skratta ihop. Kan gråta ihop. Det är Hemma. Ett hem i förskingringen så att säga.
Så lite det behövs för att jag ska lätta lite från marken.. så lite.

...idag blev en dålig dag.

Sover för länge. Kommer till jobbet och applikationen är stendöd. I två timmar. Igen. Är så nöjd att jag ska få byta undersökning.  IT-stödet kan liksom inte bli sämre.

Träna gick iaf bra, även om det inte blev någon dubbel. Kändes inte som att ett Corepass skulle vara så nyttigt efter ett medel.  Och ingen endorfinkick fick jag heller. Kände mig neg innan, och känner mig neg efteråt.

Nu kan det bara bli bättre.

Vissa saker ska man bara inte göra.
Som exempel

Man ska inte efter 1½ veckas förkylning och ingen träning först träna ett pass (detta var i går), äta en banan och en energybar och fyra kakor samt två flaskor vatten till middag efter heldag på jobbet. Efter träningen dessutom lång körövning i  rum utan syre (därav kakorna). Hem och sova.
Äta lite frukost, dricka ett halvt glas vatten. Jobba, dricka tre koppar thé, ett glas vatten, äta en satsumas, få huvudvärk, och sedan tro att man fixar ett brädpass på det. Det gör man inte. Jag har testat.

Träningen igår gick bra. Och trots 1½ veckas vila var det inte motigt att gå dit. Jag kanske blivit beroende till slut?
Snabbdusch och iväg till körövning. Mendelssohn. Undrar hur många katter som fick sätta livet till under övningen. Det lät förskräckligt. Ungefär som när man kliver på katter. Usch. Men det blir nog bra i mars. Även där märktes förkylningsresterna av.. ingen uthållighet alls, och snabbt sliten blev rösten också.  Men goda kakor till fikat, tack och lov.

Idag har det mest varit rörigt på jobbet. Då jag håller på och lär mig en ny undersökning, samtidigt som jag jobbar i den gamla blir det lätt lite schizofrent. Möten och trasiga applikationer och nya granskningskontroller som är felräknade (kom vi på sådär halv fem). Det var en sån där dag då jag glömde bort att dricka min dagliga vattenflasksranson. Dåligt, och lunchvattnet räknas knappt. Eftermiddagsbananen ligger fortfarande på mitt kontor... Och med en begynnande huvudvärk traskade vi således iväg till F&S och brädan. Första halvtimmen gick bra. Sen mot slutet och de sista låtarna.. då blev det snurrigt. Så snurrigt så jag blev tvungen att ge mig. Har väl aldrig hänt förut. Med lite extra vila och K's vattenflaska gick det slutföra nedvarvning och avslappning. Kexchoklad och banan på cykeln hem. Usch.

Känsla: Kasserad konditionskass kossa.