Smärta är bara en högre form av njutning
Jag har för stora byxor. Det vet ni. Det vet jag också, innerst inne på någon undermedveten nivå. För det medvetna jag har nog inte riktigt kläm på att jag krymper. Ännu.
Men hursom.
För stora byxor, riktigt för stora byxor (skulle nog rymma en liten Ida i dom också, samtidigt som mig). Men eftersom det var dag innan tvättstugedags så var valmöjligheterna små.
Bäst att börja från början.
Jag fick nya tapeter i slutet av februari, har inte riktigt fått upp allt som jag vill än. Och då speciellt inte gardinstångsfästena då min lilla skruvmejsel (perfekt storlek för att skruva i datorn) inte riktigt mäktade med. I lördags morse vaknade jag halv sju av att solen tittade på mig (ja, jag har alltså varit utan gardiner i sovrummet en månad ungefär). Det störde mig. Ofantligt. Så den dagens mission var en liten tur till Classe Ohlsson och skruvmejselinförskaffande.
Sagt och gjort, mina för stora byxor och jag (vem som styr den relationen är något ovisst) cyklade iväg mot staden.
I korsningen Trädgårdsgatan/Rudbecksgatan fastnar det ena jävliga byxbenet i pedalen på cykeln! Snurrar sig sådär fyra varv vilket kilar fast foten. MITT PÅ DET SATANS ÖVERGÅNGSSTÄLLET! så där stod jag. Och slet. och satt fast. Och satt fast. Att skosnören fastnar i pedalerna har väl alla varit med om. Men ett BYXBEN? Där stod jag.. till slut blev jag lite väl irriterad och rev sönder byxbenet. Efter sådär 15 minuter var jag lös. Byxbenet fladdrandes, sönderslitet. Irriterad, frustrerad, och förbannad gjorde jag mina ärenden och återvände så hem.
Gardinerna hängdes upp. Lite stel kände jag mig allt, men inte så farligt ändå.
Men så i går morse när jag skulle iväg och göra min påskplikt som körsångare. Åbäkandet för att få loss foten/byxbenet från cykeln hade resulterat i:
* Sträckning vänster ljumske.
* Sträckning höger vad, baklår, rumphalva, axel och nacke.
Men lite smärta har väl ingen dött av?
Sjungandet gick bra. Gjorde ett hjälpande besök i alten då de var få. Roligt var det. Men jag gillar inte när han kommer för nära. Avstånd är bra. Mycket bra. Inte nära. Ska bli intressant med Italien. Ska se om jag får mig ett Pie Jesu. Kanske. Måste fråga.
Men hursom.
För stora byxor, riktigt för stora byxor (skulle nog rymma en liten Ida i dom också, samtidigt som mig). Men eftersom det var dag innan tvättstugedags så var valmöjligheterna små.
Bäst att börja från början.
Jag fick nya tapeter i slutet av februari, har inte riktigt fått upp allt som jag vill än. Och då speciellt inte gardinstångsfästena då min lilla skruvmejsel (perfekt storlek för att skruva i datorn) inte riktigt mäktade med. I lördags morse vaknade jag halv sju av att solen tittade på mig (ja, jag har alltså varit utan gardiner i sovrummet en månad ungefär). Det störde mig. Ofantligt. Så den dagens mission var en liten tur till Classe Ohlsson och skruvmejselinförskaffande.
Sagt och gjort, mina för stora byxor och jag (vem som styr den relationen är något ovisst) cyklade iväg mot staden.
I korsningen Trädgårdsgatan/Rudbecksgatan fastnar det ena jävliga byxbenet i pedalen på cykeln! Snurrar sig sådär fyra varv vilket kilar fast foten. MITT PÅ DET SATANS ÖVERGÅNGSSTÄLLET! så där stod jag. Och slet. och satt fast. Och satt fast. Att skosnören fastnar i pedalerna har väl alla varit med om. Men ett BYXBEN? Där stod jag.. till slut blev jag lite väl irriterad och rev sönder byxbenet. Efter sådär 15 minuter var jag lös. Byxbenet fladdrandes, sönderslitet. Irriterad, frustrerad, och förbannad gjorde jag mina ärenden och återvände så hem.
Gardinerna hängdes upp. Lite stel kände jag mig allt, men inte så farligt ändå.
Men så i går morse när jag skulle iväg och göra min påskplikt som körsångare. Åbäkandet för att få loss foten/byxbenet från cykeln hade resulterat i:
* Sträckning vänster ljumske.
* Sträckning höger vad, baklår, rumphalva, axel och nacke.
Men lite smärta har väl ingen dött av?
Sjungandet gick bra. Gjorde ett hjälpande besök i alten då de var få. Roligt var det. Men jag gillar inte när han kommer för nära. Avstånd är bra. Mycket bra. Inte nära. Ska bli intressant med Italien. Ska se om jag får mig ett Pie Jesu. Kanske. Måste fråga.
Varma famnen.
Jag borde skriva saker om de både fantastiska, och fruktansvärda, veckor som varit. Med helt otroliga föreställningar som grädden på moset (eller chokladkrämen på kladdkakan, mmmmm).
Men orden finner sig lite dåligt. Den korta versionen är, sömnbrist, sömnbrist, sömnbrist, kort stubin, stress, oro, nervositet, kortvarig lycka, varm trygg famn, tårar. Ungefär där förstod jag hur slutkörd jag blivit. Var gränsen går för vad jag orkar med. Att den var långt borta visste jag, men nu vet jag mer säkert var den är och kan hålla mig därifrån i framtiden, för som Y sa, jag är inte blödig, inte egentligen.
En bidragande orsak jag kan gå in på: Heltidsjobb med ett skraltigt, skruttigt, värdelöst IT-stöd. Fungerar skitdåligt. Mycket telefonsamtal med ilskna/Bedrövade uppgiftslämnare som skäller.. sjuka/vabbande kollegor, överfylld maillåda och dåligt fokus.
Men nu känner jag mig nästan utsövd. Utvilad. Så gott det går när jobbet stressar på. Bortfall på 30/24% en vecka innan preliminära avslutet (målet är 10% - känns onåbart), folk på semester, med sjuka barn, en heltidare som inte lyckats göra något vettigt.. och ett dåligt, skraltigt, skruttigt, värdelöst IT-stöd. Nåja.
Helgen som gick var dock bra.
Mycket bra föreställningar.
Bra fest.
Inga tårar.
Långlunch på Java med Suss. Behövligt.
Faurés Requiem. Jag tyckte det lät skit. Men tydligen hade K-M andra åsikter, för i tack-mailet så var han nöjd. Mycket tom. Han måste ha lyssnat på något annat än det jag hörde. Tänker glömma den insatsen och fokusera på nästa istället.
Framöver:
Påsk - fyra dagar med sovmorgon.
"Mamma kan/vet inte allt"
De tre avslutande föreställningarna med efterföljande fest. Längtar (För trots att det är jävligt slitsamt är det jävligt kul - nästan så man funderar på nästa år...)
Bestämma fokus för vad jag vill.
Italien.
Men orden finner sig lite dåligt. Den korta versionen är, sömnbrist, sömnbrist, sömnbrist, kort stubin, stress, oro, nervositet, kortvarig lycka, varm trygg famn, tårar. Ungefär där förstod jag hur slutkörd jag blivit. Var gränsen går för vad jag orkar med. Att den var långt borta visste jag, men nu vet jag mer säkert var den är och kan hålla mig därifrån i framtiden, för som Y sa, jag är inte blödig, inte egentligen.
En bidragande orsak jag kan gå in på: Heltidsjobb med ett skraltigt, skruttigt, värdelöst IT-stöd. Fungerar skitdåligt. Mycket telefonsamtal med ilskna/Bedrövade uppgiftslämnare som skäller.. sjuka/vabbande kollegor, överfylld maillåda och dåligt fokus.
Men nu känner jag mig nästan utsövd. Utvilad. Så gott det går när jobbet stressar på. Bortfall på 30/24% en vecka innan preliminära avslutet (målet är 10% - känns onåbart), folk på semester, med sjuka barn, en heltidare som inte lyckats göra något vettigt.. och ett dåligt, skraltigt, skruttigt, värdelöst IT-stöd. Nåja.
Helgen som gick var dock bra.
Mycket bra föreställningar.
Bra fest.
Inga tårar.
Långlunch på Java med Suss. Behövligt.
Faurés Requiem. Jag tyckte det lät skit. Men tydligen hade K-M andra åsikter, för i tack-mailet så var han nöjd. Mycket tom. Han måste ha lyssnat på något annat än det jag hörde. Tänker glömma den insatsen och fokusera på nästa istället.
Framöver:
Påsk - fyra dagar med sovmorgon.
"Mamma kan/vet inte allt"
De tre avslutande föreställningarna med efterföljande fest. Längtar (För trots att det är jävligt slitsamt är det jävligt kul - nästan så man funderar på nästa år...)
Bestämma fokus för vad jag vill.
Italien.