norrlandstrollet

Rubriken sammanfattar känslan efter Mendelssohn-helgen.

Vi lyckades med två fullsatta konserter dagarna efter varann.
Och det lät tydligen bra.
Roligt var det. Riktigt, riktigt roligt.
Och riktigt, riktigt jobbigt.
Efter lördagskonserten gick jag och M-A på SMASK.
Och satt och var trötta.. fnissiga, och.. ja, trötta.
Vi hade nog passat bättre på någon pub med en flaska rötjut.

Söndagen började med solosjungning på högmässan.
Och det gick med bra.
Jag kan inte riktigt förklara känslan jag får när jag sjunger med maestro.
Det är tryggt, säkert och framförallt, uppbackande. Han väntar in. Läser av.
Stöttar där det behövs, släpper fram där det behövs.
Dessutom ger han beröm (och det är väl det som värmer mest - beröm från en väl omtyckt person).
Det gäller bara för mig att tro på det han säger, att jag är duktig, att jag har en fin röst.
Att jag sjunger som bäst när jag är avslappnad och inte tänker för mycket vet jag..
men jag är så oerhört tacksam för all den responsen han ger.

Efteråt slövandring på stan och efterlängtad timme på BaraVara innan söndagskonsertuppladdning.
Det kändes inte alls lika bra som lördagen, men stående ovationer är inte fy skam, och nöjda, glada miner från maestro.
Riktigt, riktigt roligt som sagt.
Trötthetskänslan som jag fortfarande har är enorm... men det får det vara värt!

Sång och Musik är helt klart livet.

Kärlek!