Så blidde det..
Stockholm är väl vad man kan kalla en vacker stad. Iaf när solen skiner.
Igår var det blåsigt och sol stundvis.
I Vaxholm blåste det mest. Lite sol blev det på en parkbänk.
Vaxholm är rätt intressant - har aldrig sett så många SUV-bilar, båtar och "jag är rik"-människor på ett och samma ställe förrut. Kände mig rätt malplacerad.
Intervjun.. ja.. vad ska jag säga. Jag har en uppfattning om att på en anställningsintervju så är det jag, som sökande, som ska stå för pratandet. Inte arbetsgivaren. Nu kanske jag fick totalt max 10minuter i vädret medans en av de intervjuande pratade resten. Sannerligen dåligt första intryck.
Mamma tycker jag ska ta det, om jag blir erbjuden,
även fast jag känner motvilja och att jag inte kommer trivas.
Just nu känns det som att jag skulle bli tvungen att ta alltför stora kliv bakåt
när det gäller mig själv,
och hur jag utvecklats de senaste åren, genom att ta det jobbet.
Jag vill inte må som jag gjorde 2001.
Risken finns ju alltid där, men jag har klättrat ur det,
och tänker inte ramla i igen.
Men om jag skulle bli tvungen att ge upp allt här, för att flytta och börja om,
där jag redan nu känner att jag inte skulle trivas, så ökar ju risken, eller hur?
S u c k.
Intervjun på kommunen kändes däremot bättre efteråt än innan (raka motsatsen). Och då slipper jag flytta. (Malin i kören tyckte inte jag skulle ta jobb i sthlm, för då skulle jag "bli tvungen att flytta från stan". Detta sagt med ett otroligt negativt ansiktsuttryck och tonfall)
Torsdagkvällens upplevelse sitter i. Det gör mig avdomnad och ganska ofokuserad. Lite rädd.
Om en vecka har G3 börjat på SpexSm. Läskigt.
Dagens irritationsmoment:
*Egenmäktigt förfarande.
*Kritik.
Jag kanske är överkänslig?
Igår var det blåsigt och sol stundvis.
I Vaxholm blåste det mest. Lite sol blev det på en parkbänk.
Vaxholm är rätt intressant - har aldrig sett så många SUV-bilar, båtar och "jag är rik"-människor på ett och samma ställe förrut. Kände mig rätt malplacerad.
Intervjun.. ja.. vad ska jag säga. Jag har en uppfattning om att på en anställningsintervju så är det jag, som sökande, som ska stå för pratandet. Inte arbetsgivaren. Nu kanske jag fick totalt max 10minuter i vädret medans en av de intervjuande pratade resten. Sannerligen dåligt första intryck.
Mamma tycker jag ska ta det, om jag blir erbjuden,
även fast jag känner motvilja och att jag inte kommer trivas.
Just nu känns det som att jag skulle bli tvungen att ta alltför stora kliv bakåt
när det gäller mig själv,
och hur jag utvecklats de senaste åren, genom att ta det jobbet.
Jag vill inte må som jag gjorde 2001.
Risken finns ju alltid där, men jag har klättrat ur det,
och tänker inte ramla i igen.
Men om jag skulle bli tvungen att ge upp allt här, för att flytta och börja om,
där jag redan nu känner att jag inte skulle trivas, så ökar ju risken, eller hur?
S u c k.
Torsdagkvällens upplevelse sitter i. Det gör mig avdomnad och ganska ofokuserad. Lite rädd.
Om en vecka har G3 börjat på SpexSm. Läskigt.
Dagens irritationsmoment:
*Egenmäktigt förfarande.
*Kritik.
Jag kanske är överkänslig?
Kommentarer
Postat av: Gudrun
Du är inte överkänslig. Inte på det som jag vet något om i alla fall.
Trackback