Perspektiv på tillvaron
Att ett så fullkomligt onödigt dåd som den knivmördade universitetslektorn här på Oru ens kan hända..
Vi lever i tron att allt det meningslösa våldet mest förekommer i amerikanska filmer, på amerikanska high-schools eller i Finland. När det väl händer, så här nära, så blir reaktionen chock, förvåning, ilska, sorg.
Man får helt enkelt perspektiv till sin egen tillvaro.
Det blir så futtigt när det nu är en familj som ska försöka hantera att en av deras älskade ryckts bort, i förtid, av ett meningslöst, onödigt, knivdåd.
Horribelt.
Alla tankar, och böner, i världen till familjen.
Alla hållna tummar, och böner, i världen till de poliser som ska leta rätt på missdådaren så han får sitt rättmätiga straff.
Men likväl går livet vidare.
Lucia idag.
Ännu ett år då jag saknar själva lussandet. Och minnena översköljer mig från gymnasietiden då vi lussade stort. Hela musikgymnasiet i ett jättelussetåg... både vackert, stämningsfullt (vi fick tom fordonskillarna att busvissla för att vi var bra - jag har det inspelat!), och riktigt bra. Men det var då.
Övning inför tisdagens carols/jul-konsert. (Tisdag 18/12, kl. 19 Nicolai Kyrka)
Roligt. Intensivt. Två timmar utan paus (för vi skulle ju bara öva en kort stund.. för det var ju bara gammal skåpmat - trodde han ja). Men det blir nog bra. Programmet ser genomtänkt ut, och vi ska sjunga istort sett hela tiden. Ännu roligare... att få vara navet i en konsert en gång.
Efter ungefär halva övningen säger K-M till mig
K-M: "har K pratat med dig om solot på den psalmen?"
J: "ehm nej?"
K-M: "vi tänke på dig där"
Och sen var det inte mer sagt om den saken, vi fortsätte övningen. Efteråt frågar jag.
J: "vad sa du om psalmen?"
K-M; "jo vi tänkte du skulle sjunga solot där."
J: "jasså, jaha?"
K-M: "ja, det var ju en fråga..."
J: "ja, men visst, det går väl"
Varav vi pratar övningstid, men hey, den kan jag ju, så det är lugnt. På väg ut möter jag K i dörren, på språng
K: "har K-M pratat med dig om den där psalmen, vi bestämde att du skulle sjunga solo där"
J: "jo, han frågade om du sagt något, men det är ok"
K: "vad bra, då är vi överens"
J: "ja, ni ja :)"
J: "men det är okej"
K: "säkert?"
J: "visst, det går bra"
Så nu sitter jag här med ett solo dumpat i knät på mig. Egentligen känns det riktigt bra. De planerade in mig, utan förvarning, som solist. Det är roligt, otroligt roligt.
Något slags förtroende finns där.
Sen blir det nog nån liten grej till. Men det löser sig på tisdag.
Nu sova i världens skönaste säng, så jag orkar både jobba och julfesta imorgon!
Gonatt!
Vi lever i tron att allt det meningslösa våldet mest förekommer i amerikanska filmer, på amerikanska high-schools eller i Finland. När det väl händer, så här nära, så blir reaktionen chock, förvåning, ilska, sorg.
Man får helt enkelt perspektiv till sin egen tillvaro.
Det blir så futtigt när det nu är en familj som ska försöka hantera att en av deras älskade ryckts bort, i förtid, av ett meningslöst, onödigt, knivdåd.
Horribelt.
Alla tankar, och böner, i världen till familjen.
Alla hållna tummar, och böner, i världen till de poliser som ska leta rätt på missdådaren så han får sitt rättmätiga straff.
Men likväl går livet vidare.
Lucia idag.
Ännu ett år då jag saknar själva lussandet. Och minnena översköljer mig från gymnasietiden då vi lussade stort. Hela musikgymnasiet i ett jättelussetåg... både vackert, stämningsfullt (vi fick tom fordonskillarna att busvissla för att vi var bra - jag har det inspelat!), och riktigt bra. Men det var då.
Övning inför tisdagens carols/jul-konsert. (Tisdag 18/12, kl. 19 Nicolai Kyrka)
Roligt. Intensivt. Två timmar utan paus (för vi skulle ju bara öva en kort stund.. för det var ju bara gammal skåpmat - trodde han ja). Men det blir nog bra. Programmet ser genomtänkt ut, och vi ska sjunga istort sett hela tiden. Ännu roligare... att få vara navet i en konsert en gång.
Efter ungefär halva övningen säger K-M till mig
K-M: "har K pratat med dig om solot på den psalmen?"
J: "ehm nej?"
K-M: "vi tänke på dig där"
Och sen var det inte mer sagt om den saken, vi fortsätte övningen. Efteråt frågar jag.
J: "vad sa du om psalmen?"
K-M; "jo vi tänkte du skulle sjunga solot där."
J: "jasså, jaha?"
K-M: "ja, det var ju en fråga..."
J: "ja, men visst, det går väl"
Varav vi pratar övningstid, men hey, den kan jag ju, så det är lugnt. På väg ut möter jag K i dörren, på språng
K: "har K-M pratat med dig om den där psalmen, vi bestämde att du skulle sjunga solo där"
J: "jo, han frågade om du sagt något, men det är ok"
K: "vad bra, då är vi överens"
J: "ja, ni ja :)"
J: "men det är okej"
K: "säkert?"
J: "visst, det går bra"
Så nu sitter jag här med ett solo dumpat i knät på mig. Egentligen känns det riktigt bra. De planerade in mig, utan förvarning, som solist. Det är roligt, otroligt roligt.
Något slags förtroende finns där.
Sen blir det nog nån liten grej till. Men det löser sig på tisdag.
Nu sova i världens skönaste säng, så jag orkar både jobba och julfesta imorgon!
Gonatt!
Kommentarer
Trackback