norrlandstrollet

Det är märkligt det här med känslor.
Bestämde helt tvärt här för nån dag sen att jag ska sluta upp med att vara fjortisfånig. Och det funkar.
Däremot.. det där andra. Samhörigheten
Det är galet. Varför väljer han att sitta vid mitt bord vid fikat, när han kan välja något annat? (och ja, jag gick o satte mig först, ensam, vid ett bord).  Varför känner jag dåligt samvete för att jag kanske, kanske (förmodligen inte säger förnuftet), kommer göra honom besviken genom ett "Nej jag kommer inte"-mail? Det är fruktansvärt. Just för att det är en helt omotiverad känsla (och mest det jag tänker på, för det finns få saker som jag tycker så illa om som att göra folk besvikna). Varför är det så, till synes, enkelt för mig att få gehör för förslag? Få noter.. till synes utan ansträning?

Och där slutade jag tänka på det.

Borde tänka på Julfesten på torsdag - borde bli skoj. De flesta skojjiga från enheten kommer gå dit. Vi får gratis mat, underhållning, och sen blir det "fest hela natten" med resten av verket.. hoppas godiset är där så man får något trevligt att se på också..

Borde tänka på hur duktig jag varit som köpt alla julklapparna.
Borde tänka på hur bra det gick att baka lussebröd.. även fast jag körde fast degkrokarna från elvispen i tröjan.
Borde tänka på hur jag trivs.

Borde slå mig själv i huvet och bli fri..