Stillhet och eftertanke
Allhelgonahelgen är för mig en helg för stillhet, eftertanke, lugn. En helig helg, om man nu kan säga så. Min tradition kring den här helgen började väl någon gång på högstadiet, då var jag väldigt engagerad i Svenska kyrkans unga, och vi brukade ha "miniläger" eller vad man ska kalla det, just allhelgona. Både mysigt, eftertänksamt och på något plan givande. Under den här tiden dog min mormor i cancer. Den första allhelgonahelgen efter det var min morfar ganska brydd, skulle vi tända ljus på graven eller inte. Mamma har ingen åsikt i frågan och tycker väl mest att vi ska göra som han vill - de hade varit gifta i 50 år när hon dog - morfar gillar traditionen med ljus på graven vid allhelgona, mormor gjorde det inte, så tillslut bestämmer sig morfar för att inte tända något ljus, just för att mormor aldrig gillat det. Det är livslång kärlek det.
Även om vi aldrig tänt ljus vid allhelgona, så gillar jag hur kyrkogårdarna ser ut. De flämtande ljusen lyser upp på ett sätt som värmer och berör. Berör gör även Minnesgudstjänsten i kyrkan. Som livlsång körsångare är jag van att medverka och sjunga på dessa. Vissa år berör de inte alls, andra år berör de mer. Just i år var ett sådant "mer"-år. Om det var musiken, känslan eller den emotionella värmen som strålade ut från alla medverkande vet jag inte. Till viss del tror jag nog mest på musiken, "min" körledares fru spelade Air av Bach på orgeln, och det rörde mig djupt (kan iofs bero på att just det stycket spelades på både mormors och morfars begravningar). En stor stillhet fyllde mig och fyller mig fortfarande, trots att jag varit hemma rätt länge, men även en viss eftertanke, jag är för dålig på att visa hur mycket jag tycker om min familj, mina vänner. Det märks särskilt väl en sån här helg, när kyrkan fylldes (nåja, halvfylldes) av sörjande, jag vill visa mer, så att jag kan stötta de omkring mig som sörjer och de som i framtiden kommer att göra det.
Något mindre eftertänksamt är att hela prästskocken (fem styckna) var i tjänst. De ser ut som något slags.. jag vet inte vad.. i sina vita "klänningar". Ungefär som man tänker sig trollkarlar och sektledare, typ.
In memoriam
Mormor 1921-11-19 -- 1995-12-05
Morfar 1920-01-20 -- 2000-01-20
men även.. de jag inte minns
Farfar 1907-06-23 -- 1973-11-26
Farmor 1909-04-24 -- 1981-12-07
Även om vi aldrig tänt ljus vid allhelgona, så gillar jag hur kyrkogårdarna ser ut. De flämtande ljusen lyser upp på ett sätt som värmer och berör. Berör gör även Minnesgudstjänsten i kyrkan. Som livlsång körsångare är jag van att medverka och sjunga på dessa. Vissa år berör de inte alls, andra år berör de mer. Just i år var ett sådant "mer"-år. Om det var musiken, känslan eller den emotionella värmen som strålade ut från alla medverkande vet jag inte. Till viss del tror jag nog mest på musiken, "min" körledares fru spelade Air av Bach på orgeln, och det rörde mig djupt (kan iofs bero på att just det stycket spelades på både mormors och morfars begravningar). En stor stillhet fyllde mig och fyller mig fortfarande, trots att jag varit hemma rätt länge, men även en viss eftertanke, jag är för dålig på att visa hur mycket jag tycker om min familj, mina vänner. Det märks särskilt väl en sån här helg, när kyrkan fylldes (nåja, halvfylldes) av sörjande, jag vill visa mer, så att jag kan stötta de omkring mig som sörjer och de som i framtiden kommer att göra det.
Något mindre eftertänksamt är att hela prästskocken (fem styckna) var i tjänst. De ser ut som något slags.. jag vet inte vad.. i sina vita "klänningar". Ungefär som man tänker sig trollkarlar och sektledare, typ.
In memoriam
Mormor 1921-11-19 -- 1995-12-05
Morfar 1920-01-20 -- 2000-01-20
men även.. de jag inte minns
Farfar 1907-06-23 -- 1973-11-26
Farmor 1909-04-24 -- 1981-12-07
Kommentarer
Trackback