Italien - eller hur jag blev "direttore assistenta"
Detta blir någon slags dag-för-dag från mycket luddiga mitt-i-natten-anteckningar från Italien.
Generellt sett, vädret var kanonfint. Sol och blå himmel, 24-26 grader i skuggan. Helt enkelt underbart! Dessutom en kurs i "långsamt leverne á la Elle", ingen stress någonstans, koppla av och bara vara. Nyttigt, fungerade faktiskt.
05-01, sent på kvällen - eller, för mycket i huvudet ännu en dag
Det finns bara en (1) person som får kalla mig Mia, och som jag faktiskt lystrar till. En person. Hans förtroende känns både bra och konstigt. Han litar på mig, och ger mig erkännande för det jag gör - det känns bra. Konstigt för att det väcker allt det jag trodde var gömt och glömt, och för att jag låter det påverka mgi så mycket. Har varit mycket ängslig, förväntasfull, nervös inför helgen, och det mest av rädsla för vad jag känner, inte så mycket annat. Undvik, undvik, undvik är min taktik. Då kan jag åtminstone skjuta undan hans existens till en mental nivå istället för att ha honom under ögonen. Detta gör mig iofs stressad, men det blir någotsånär hanterbart ändå.
Släpp det nu - gå vidare.
Var tacksam för hans förtroende.
Var glad åt hans beröm, tro att det är uppriktigt.
Le och skratta mycket.
Du har bara ett liv, ta hand om dig själv först.
Amore!
Da capo.
05-02 senare på kvällen - eller, fy 17 vad jag mår dåligt
Illa, jag mår illa. Fysiskt och psykiskt.
Mest pga akustiken i kyrkan i Alessandria. Ljudet går rundgång i huvet och allt blir svårt, knepigt, jobbigt. Illamående och vill helst in i ett tyst rum där jag är ensam, och kan stänga av.
Pyskiskt illa, då allt annat i huvet gör det extra trångt när även alla jordens toner ska in.
Väck med det onda.
Fick en bra bild - världsfrånvänd men leende.
Beröm från Maestro Bosic. Skönt - då blev det rätt (men vem kan göra fel på ett enkelt avslag?), vill visa mig förtroendet värdig. Varför är det så svårt med vardagsprat när jag vet att det finns en kontakt där? När närvaron känns självklar, den fysiska alltså, men orden finner sig inte. Varför? Blyg - självklart, men bara inför honom. Kören litar iaf på mig musikaliskt.
Tack.
Dagens självförtroendeboost: Få höra att jag skulle gjort Pie Jesu bättre än den italienska sopransolisten. Tack.
Imorgon - undvik. Stötta. Hjälp. Ge. (erbjud den, han kanske tar den)
Eller?
Osäkerhet är oattraktivt.
05-03 eftermiddag - eller, nu blev jag nervös
Besked. Ikväll ska jag leda kören medan K-M spelar. Shit pommesfrites, nervös!
Men det kanske går bra.. kanske. Vill inte att han ska bli besviken, eller att han förväntar sig mer än vad jag kan leverera. Kören tror nog jag kan mer än vad jag gör. Nervös bli jag iaf. Galet. Händerna kommer ju skaka.. och benen och allt kommer gå fint!!
Shit...
05-03 Sent efter middagen - eller, jag överlevde
Underbart! Roligt! Brava!
Fina berömande ord från Maestro Bosic och K-M. "Du kan ju allt" (före konserten) "Har du gett upp?" (tre minuter innan konserten då tre stycken blev fem). Jag blev direttore assistenta (maestro secunda). Kallsvettig och dan. Men det gick ju bra. Tror han var nöjd med mig - det verkar så. Kören var iaf mycket nöjd. Det är så glädjande, att jag lyckades genomföra det trots nervositet, kallsvett och stress. Ännu en fjäder i hatten och boost för självförtroendet. Orden är snudd på slut - mest för att jag har en god känsla på insidan. (Elle säger att jag glittrar)
Att han verkligen tror, och litar på mig. Att jag kunde leverera, även på kort tid.
Säkerhet är attraktivt!
05-04 sent, mycket sent - eller, Hemma - eller, Gonatt gonatt
Vederbörligen hemkommen. Skönt.
Tacktal från K-M på slottslunchen. Mest för sakens skull tror jag. Han var nöjd och mycket tacksam - påstår han är skyldig mig mycket. De i kören som sagt något har överöst mig med beröm - det värmer gott - jag som mest bara låtsats att jag kan...
Som de sa, delar av seniorklubben, att ni kan jag skriva i mina memoarer att jag gjorde min dirigentdebut i Italien. Sant.
Omhuldad av omtanke under resan. Omtänksam är nog bara början. Kanske. Som han sa i tacktalet (måste be att få transkribera filmsekvensen så jag får det ordagrant - minnet är selektivt) "om du vetat vad som väntade på den här resan.." (min respons: "då hade jag stannat hemma", körens respons: Skratt). "Det var modigt och bra gjort". Citaten är ungefärliga. Men modigt - visst.
Bjuden på taxi hem, värmande jacka i väntan på nämnda taxi. Taxi Örebro hade inte tillräckligt med bilar för 40 personer med packning en söndagnatt.. Dåligt..
Förtroendet värmer min knasiga, förvirrade, röriga själ. På torsdag väntar nog en present.
Att stötta och ge det jag kunde - det vann jag på.
Gonatt Gonatt.
Nu mest trött.
Faktiskt.
Lång promenad, sedan sova.
Generellt sett, vädret var kanonfint. Sol och blå himmel, 24-26 grader i skuggan. Helt enkelt underbart! Dessutom en kurs i "långsamt leverne á la Elle", ingen stress någonstans, koppla av och bara vara. Nyttigt, fungerade faktiskt.
05-01, sent på kvällen - eller, för mycket i huvudet ännu en dag
Det finns bara en (1) person som får kalla mig Mia, och som jag faktiskt lystrar till. En person. Hans förtroende känns både bra och konstigt. Han litar på mig, och ger mig erkännande för det jag gör - det känns bra. Konstigt för att det väcker allt det jag trodde var gömt och glömt, och för att jag låter det påverka mgi så mycket. Har varit mycket ängslig, förväntasfull, nervös inför helgen, och det mest av rädsla för vad jag känner, inte så mycket annat. Undvik, undvik, undvik är min taktik. Då kan jag åtminstone skjuta undan hans existens till en mental nivå istället för att ha honom under ögonen. Detta gör mig iofs stressad, men det blir någotsånär hanterbart ändå.
Släpp det nu - gå vidare.
Var tacksam för hans förtroende.
Var glad åt hans beröm, tro att det är uppriktigt.
Le och skratta mycket.
Du har bara ett liv, ta hand om dig själv först.
Amore!
Da capo.
05-02 senare på kvällen - eller, fy 17 vad jag mår dåligt
Illa, jag mår illa. Fysiskt och psykiskt.
Mest pga akustiken i kyrkan i Alessandria. Ljudet går rundgång i huvet och allt blir svårt, knepigt, jobbigt. Illamående och vill helst in i ett tyst rum där jag är ensam, och kan stänga av.
Pyskiskt illa, då allt annat i huvet gör det extra trångt när även alla jordens toner ska in.
Väck med det onda.
Fick en bra bild - världsfrånvänd men leende.
Beröm från Maestro Bosic. Skönt - då blev det rätt (men vem kan göra fel på ett enkelt avslag?), vill visa mig förtroendet värdig. Varför är det så svårt med vardagsprat när jag vet att det finns en kontakt där? När närvaron känns självklar, den fysiska alltså, men orden finner sig inte. Varför? Blyg - självklart, men bara inför honom. Kören litar iaf på mig musikaliskt.
Tack.
Dagens självförtroendeboost: Få höra att jag skulle gjort Pie Jesu bättre än den italienska sopransolisten. Tack.
Imorgon - undvik. Stötta. Hjälp. Ge. (erbjud den, han kanske tar den)
Eller?
Osäkerhet är oattraktivt.
05-03 eftermiddag - eller, nu blev jag nervös
Besked. Ikväll ska jag leda kören medan K-M spelar. Shit pommesfrites, nervös!
Men det kanske går bra.. kanske. Vill inte att han ska bli besviken, eller att han förväntar sig mer än vad jag kan leverera. Kören tror nog jag kan mer än vad jag gör. Nervös bli jag iaf. Galet. Händerna kommer ju skaka.. och benen och allt kommer gå fint!!
Shit...
05-03 Sent efter middagen - eller, jag överlevde
Underbart! Roligt! Brava!
Fina berömande ord från Maestro Bosic och K-M. "Du kan ju allt" (före konserten) "Har du gett upp?" (tre minuter innan konserten då tre stycken blev fem). Jag blev direttore assistenta (maestro secunda). Kallsvettig och dan. Men det gick ju bra. Tror han var nöjd med mig - det verkar så. Kören var iaf mycket nöjd. Det är så glädjande, att jag lyckades genomföra det trots nervositet, kallsvett och stress. Ännu en fjäder i hatten och boost för självförtroendet. Orden är snudd på slut - mest för att jag har en god känsla på insidan. (Elle säger att jag glittrar)
Att han verkligen tror, och litar på mig. Att jag kunde leverera, även på kort tid.
Säkerhet är attraktivt!
05-04 sent, mycket sent - eller, Hemma - eller, Gonatt gonatt
Vederbörligen hemkommen. Skönt.
Tacktal från K-M på slottslunchen. Mest för sakens skull tror jag. Han var nöjd och mycket tacksam - påstår han är skyldig mig mycket. De i kören som sagt något har överöst mig med beröm - det värmer gott - jag som mest bara låtsats att jag kan...
Som de sa, delar av seniorklubben, att ni kan jag skriva i mina memoarer att jag gjorde min dirigentdebut i Italien. Sant.
Omhuldad av omtanke under resan. Omtänksam är nog bara början. Kanske. Som han sa i tacktalet (måste be att få transkribera filmsekvensen så jag får det ordagrant - minnet är selektivt) "om du vetat vad som väntade på den här resan.." (min respons: "då hade jag stannat hemma", körens respons: Skratt). "Det var modigt och bra gjort". Citaten är ungefärliga. Men modigt - visst.
Bjuden på taxi hem, värmande jacka i väntan på nämnda taxi. Taxi Örebro hade inte tillräckligt med bilar för 40 personer med packning en söndagnatt.. Dåligt..
Förtroendet värmer min knasiga, förvirrade, röriga själ. På torsdag väntar nog en present.
Att stötta och ge det jag kunde - det vann jag på.
Gonatt Gonatt.
Nu mest trött.
Faktiskt.
Lång promenad, sedan sova.
Kommentarer
Postat av: Vicky
Det låter som du haft en spännande och förändrande resa! :-) Å att du haft kul!
Kram!
Postat av: Gudrun
Coolt!
Roligt att läsa!
Trackback