Totalt jävla svintrött.. men lycklig.
Rubriken sammanfattar allt..
Lyckan kommer inifrån efter viss yttre påverkan av leende guldbruna..
Så sjukt trött - men eftersom jag de två senaste helgerna festat av mitt spexliv på riktigt, så får det vara värt det.
Jag har dessutom insett att jag är för gammal för fester som håller på till morgonen. I söndags såg jag morgonrodnaden i öster när jag cyklade hem från festen. Den var fin.. men jag var ett vrak. Är, ett vrak.
Årets spexproduktion var väl rätt.. medelmåttig. Bra som teaterpjäs, fina skådespelarprestationer, kanonbra band, STOR teater, men inte "jag-skrattar-tills-jag-dör-på-stolen"-rolig. Var iofs länge sen jag såg något spex som var så roligt, så bra. LiSS anno 2009 var det inte.
Av de åtta Örebrospexproduktioner jag varit inblandad i så är nog JFK fortfarande den bästa rent spexligt in my book.
Kronologiskt då:
Kung Kristina kommer alltid bo på en särskild plats i hjärtat då hon var min första, och på ett eget sätt helt sjuk pga den helt rimmade dialogen, den galna Karl Gustaf, den äcklige Påven, skönsjungande Ebba och den något tveksamme Descartes.
JFK - vår skådiselit tillsammans på en scen. Ett låååångt manus. Skruvade karaktärer.. Rose Kennedy, Marilyn, och inte att förglömma den ganska dualistiska Jackie. JFK har än så länge publikrekordet (vet inte hur Farao står sig än) - idel hurrarop. Bästa bandet, bästa kören.. Moonwalk på scen med hatt-och-käpp-dans som Piff och Puff på julafton. Helt klart det bästa.
Guldfeber var guldåret med stora guldstjärnor. Carbonneau.. Kate, Belinda. Jack. Guldgrävarna som var tre, eller 12, eller 5, eller hur var det? Guldfeber kommer på en god 2a plats efter Kristina vad det gäller känslan i hjärtat, men det beror ju endast på den goda fina stämning vi hade backstage, i ledning och annat.
Khan. Silkeslarven som blev en livs levande fjäril. Ganska svagt manus, men trots allt, det var snyggt visuellt. Är sjukt stolt över min fina Wu-kreation i halketihalk-tyget. Trots minnesluckor, d-uppsats och mycket mycket hätsk stämning bland delar av backstage-folket så trivdes vi rätt gott ihop ändå. Khangänget. Konfucius.. hans sång om sin släkt är bland det mest skruvade jag hört. Goda minnen är att raka bort håret på Jr, skapa hans mohikan, få fram Yang, finna vänner för livet.
Churchill; Tioårsjubelåret. Hela "mitt" rävgäng tillbaka i sadlarna för att stötta och bidra. Helt otroligt. Stämningen var snudd på Guldfeberistisk tror jag jag skrev efter upptaktshelgen. Nya skådisstjärnor såg dagens ljus. Churchill himself. Madame Couchon. Vi fick höra Edith Piaf sjunga bättre än.. Edith Piaf. Vi byggde en stor, tung, dekor. Churchill var ett bra, och snyggt spex. God tvåa efter JFK rent spexligt (in my book). Känslomässigt en god trea, snudd på delad tvåa.
Gustaf III; SM-bidraget som slets ihop på kort tid. Har egentligen ingen uppfattning kring vad som hände, om det var bra eller inte. En sak är säker dock - vi hade väldigt bra skådespelare.
Furstinnan: Ny position. Lite vid sidan. Lite ovanför. Lite mitt i allt. Roligt, omtumlande, ansvarstungt, slitsamt, uttröttande, nedbrytande. Men trots allt. Ett bra, roligt spex. Biktfadern är nog det fetaste som hasat omkring på vår aulascen. Den girige, taktlöse Dödgrävaren. Furstinnan sjunger skjortan av de allihopa. Claudia den lataste kammartjänarinnan någonsin.. Trots all stress så var det nog rätt roligt ändå.
Farao; Produktionen 09 som jag endast tassat in i litegrann. Lite vid föreställningarna för att hjälpa till en aning. En liten aning. Hängde en backdrop. Flyttade stolar. Bar eldpelare. Lekte blomsterflicka. Minglade bland gäster. Alldeles lagom för en spexpensionär som inte riktigt kunnat släppa taget. Dessutom roligt att vara med när spexet goes HjalmarBergmanTeatern - på riktigt. Kanske en kostym som var aningens för stor.. Dock, vissa saker.. Carter som bara var arg. Corelli som bara var full. Pickford bara dum. Lysande skådespel av särskilda. Strålande band. Carters och Corellis omstart är bland de mest lysande jag hört. Strålande, strålande ljussättning.
Dock är nog det bästa spex jag någonsin sett.. Kårspexet Jack the Ripper, när var det? 2004? Nu stundar snart Kårspexet Pius.. frågan är ju var den landar någonstans..
Oj, sovdags.
Kurs resten av veckan.. förutom allt det där vanliga man ska hinna med. Och Mendelssohn1agenrep med hela orkestern och solist imorgon, Mendelssohnkonserter både lördag och söndag.. och därimellan hade jag tänkt både sova, träna, och sjunga en stump..
Gonatt, gonatt!
Lyckan kommer inifrån efter viss yttre påverkan av leende guldbruna..
Så sjukt trött - men eftersom jag de två senaste helgerna festat av mitt spexliv på riktigt, så får det vara värt det.
Jag har dessutom insett att jag är för gammal för fester som håller på till morgonen. I söndags såg jag morgonrodnaden i öster när jag cyklade hem från festen. Den var fin.. men jag var ett vrak. Är, ett vrak.
Årets spexproduktion var väl rätt.. medelmåttig. Bra som teaterpjäs, fina skådespelarprestationer, kanonbra band, STOR teater, men inte "jag-skrattar-tills-jag-dör-på-stolen"-rolig. Var iofs länge sen jag såg något spex som var så roligt, så bra. LiSS anno 2009 var det inte.
Av de åtta Örebrospexproduktioner jag varit inblandad i så är nog JFK fortfarande den bästa rent spexligt in my book.
Kronologiskt då:
Kung Kristina kommer alltid bo på en särskild plats i hjärtat då hon var min första, och på ett eget sätt helt sjuk pga den helt rimmade dialogen, den galna Karl Gustaf, den äcklige Påven, skönsjungande Ebba och den något tveksamme Descartes.
JFK - vår skådiselit tillsammans på en scen. Ett låååångt manus. Skruvade karaktärer.. Rose Kennedy, Marilyn, och inte att förglömma den ganska dualistiska Jackie. JFK har än så länge publikrekordet (vet inte hur Farao står sig än) - idel hurrarop. Bästa bandet, bästa kören.. Moonwalk på scen med hatt-och-käpp-dans som Piff och Puff på julafton. Helt klart det bästa.
Guldfeber var guldåret med stora guldstjärnor. Carbonneau.. Kate, Belinda. Jack. Guldgrävarna som var tre, eller 12, eller 5, eller hur var det? Guldfeber kommer på en god 2a plats efter Kristina vad det gäller känslan i hjärtat, men det beror ju endast på den goda fina stämning vi hade backstage, i ledning och annat.
Khan. Silkeslarven som blev en livs levande fjäril. Ganska svagt manus, men trots allt, det var snyggt visuellt. Är sjukt stolt över min fina Wu-kreation i halketihalk-tyget. Trots minnesluckor, d-uppsats och mycket mycket hätsk stämning bland delar av backstage-folket så trivdes vi rätt gott ihop ändå. Khangänget. Konfucius.. hans sång om sin släkt är bland det mest skruvade jag hört. Goda minnen är att raka bort håret på Jr, skapa hans mohikan, få fram Yang, finna vänner för livet.
Churchill; Tioårsjubelåret. Hela "mitt" rävgäng tillbaka i sadlarna för att stötta och bidra. Helt otroligt. Stämningen var snudd på Guldfeberistisk tror jag jag skrev efter upptaktshelgen. Nya skådisstjärnor såg dagens ljus. Churchill himself. Madame Couchon. Vi fick höra Edith Piaf sjunga bättre än.. Edith Piaf. Vi byggde en stor, tung, dekor. Churchill var ett bra, och snyggt spex. God tvåa efter JFK rent spexligt (in my book). Känslomässigt en god trea, snudd på delad tvåa.
Gustaf III; SM-bidraget som slets ihop på kort tid. Har egentligen ingen uppfattning kring vad som hände, om det var bra eller inte. En sak är säker dock - vi hade väldigt bra skådespelare.
Furstinnan: Ny position. Lite vid sidan. Lite ovanför. Lite mitt i allt. Roligt, omtumlande, ansvarstungt, slitsamt, uttröttande, nedbrytande. Men trots allt. Ett bra, roligt spex. Biktfadern är nog det fetaste som hasat omkring på vår aulascen. Den girige, taktlöse Dödgrävaren. Furstinnan sjunger skjortan av de allihopa. Claudia den lataste kammartjänarinnan någonsin.. Trots all stress så var det nog rätt roligt ändå.
Farao; Produktionen 09 som jag endast tassat in i litegrann. Lite vid föreställningarna för att hjälpa till en aning. En liten aning. Hängde en backdrop. Flyttade stolar. Bar eldpelare. Lekte blomsterflicka. Minglade bland gäster. Alldeles lagom för en spexpensionär som inte riktigt kunnat släppa taget. Dessutom roligt att vara med när spexet goes HjalmarBergmanTeatern - på riktigt. Kanske en kostym som var aningens för stor.. Dock, vissa saker.. Carter som bara var arg. Corelli som bara var full. Pickford bara dum. Lysande skådespel av särskilda. Strålande band. Carters och Corellis omstart är bland de mest lysande jag hört. Strålande, strålande ljussättning.
Dock är nog det bästa spex jag någonsin sett.. Kårspexet Jack the Ripper, när var det? 2004? Nu stundar snart Kårspexet Pius.. frågan är ju var den landar någonstans..
Oj, sovdags.
Kurs resten av veckan.. förutom allt det där vanliga man ska hinna med. Och Mendelssohn1agenrep med hela orkestern och solist imorgon, Mendelssohnkonserter både lördag och söndag.. och därimellan hade jag tänkt både sova, träna, och sjunga en stump..
Gonatt, gonatt!
Kommentarer
Postat av: Gudrun
En spexrecension av alla mina år... i en del håller jag med dig, i annat inte. Som det ska med andra ord. Jag vet inte om jag skulle våga sammanfatta min spexkarriär, jag skulle nog var för ärlig. Men glad att se din sammanfattning i alla fall. :-)
Postat av: Gudrun
En spexrecension av alla mina år... i en del håller jag med dig, i annat inte. Som det ska med andra ord. Jag vet inte om jag skulle våga sammanfatta min spexkarriär, jag skulle nog var för ärlig. Men glad att se din sammanfattning i alla fall. :-)
Postat av: Emma
Det ska bli himla skoj att du kommer hit och vi får gå och se Pius. Härligt med spex.
Trackback