norrlandstrollet

Livet har börjat räta upp sig.
Skönt.
Avskildheten från folk har gjort sitt, men jag klarar nog inga större doser än.

Dessutom  har det blivit vår, solen skiner varmt och gott, har så gjort i flera dar. Tänka sig.

Nu har det äntligen lugnat ner sig på jobbet, har varit ett par tre fyra hysteriska veckor. Men nu är det lugnt i åtminstone två. Tid att andas, leta sig igenom pappershögarna och kanske hitta något.
På tal om jobb, nu blir jag kvar på verket till jul. Även det känns skönt, slipper jag jobbångesten i sommar. Som enhetschefen sa igår morse:
"Du har väl hört att du blir kvar?"
 jag: "jodå det känns bra"
Hon: "Du blir visst aldrig av med oss på scb"
jag: "eller så är det ni som aldrig blir av med mig"
Hon: "fast vi vill inte bli av med dig"
Det om något är fint att höra, för trots anställningsstopp så verkar viljan även hos cheferna finnas för att jag ska få vara kvar. Så kanske kanske..

Vi åker till Italien på onsdag - lycka!
Gårkvällens rep var helt fantastiskt. Och som K-M uttryckte det "snudd på perfektion" i några stycken, några skönhetsfläckar i några och viljan, och glädjen, över att vi snart åker lyste igenom hela gänget. Sen var det kanske ogenomtänkt att ta pressbilden på hela kören EFTER 2½ timmes körövning i en stekhet, syrefattig lokal...

Och.. och.. gage till mig på söndag!
Äntligen ett steg i rätt riktning. Kommentarerna såsom den i rubriken, och ".. men då måste jag öva" är sånt som går in på veckans minnesvärda ögonblick. (Och det mest på grund av den där kontakten ni vet).

Ciao!