norrlandstrollet

Tänkte försöka mig på att sätta ord på de känslor som snurrat runt i mig sen jag såg "The Phantom" igen  i eftermiddags. Jag vet att jag försökt mig på det här förrut.. men ja.
Det är så svårt.
Ord som "outhärdlig passion", "sympati", "empati".
Men de räcker inte riktigt till.
Halsen knyter sig, magen snurrar. Tankarna snurrar - utan någon egentlig riktning.
Filmens råhet är såpass stark, och Butlers närvaro så intensiv, så jag inte kan vända mig bort. Inte ens i efterhand. Det berör.
Dessutom är musiken bland det bästa jag vet. Högkvalitativt.

Förrutom det så är jag nog mest bara uttråkad och rastlös.
Man skulle kanske ta sig en sväng i Markaspåret. Det är nyttigt dessutom.


Gah!