norrlandstrollet

Vad var det som gjorde att längtan nu är så påtagligt mycket större?
Känslan närmare.
Lusten.
Varför blir ett kort ögonblick så mycket värd.
Blicken, rösten. Glädjen? eller var det bara hövligt?
Är vi nu där det blir, eller ännu en blindgång?
Har modet äntligen börjat ta sig fram genom taggtråd, risbuskar och tegelmurar,
eller är det bara en spegling av det som längtar ut i ett ingenting? någonting?
Är segerreceptet enkelt,
framryckning, attack?
eller är svårigheterna för stora att överbygga?
Tegelmurarna restes av rädsla,
risbuskarna av ängslan
taggtråden är de ärr som sitter kvar.
Riv murarna - så jag kan bli den jag borde bli,
oavsett vad längtan säger eller gör.

---

Annars då?
Föräldrarna var här sön-tis. Turistade lite. Vadstena med slott och kloster och klosterkyrka. Tog omvägen runt Vänern tillbaka. Middag på Efesos. Till Måltidens hus via värmlands skogar, sen vårt slott och Wadköping.
Någonstans mellan Kristinehamn och Filipstad ringde Proffice. Så from igår är jag tillbaka på verket igen. Tre veckor till. Hälsningarna i korridoren har varit "du fick iaf lite semester". Skönt att jobba igen (även om det är lite väl lugnt för min smak), och en lön till innan förhoppad flytt är ju inte helt fel. Om jag nu får den där lägenheten. Nåja. Allt löser sig i sinom tid.
Nu middag och blåbärsmuffinssockerkakebak (med blåbär från hemmavid).